Jag förstår inte hur det kan kännas såhär efter så lång tid. Känner mej naken utan dej.. Allt känns meningslöst när du inte finns där för att dela det med mej..Det har snart gått ett helt år sen det som var oss dog, men det vägrar att försvinna.. Det är som att jag blir hemsökt av det som en gång var oss. Som när en människa dör men inte lämnar för att den inte är färdig med något. Det låter idiotiskt, men så känns det.Jag har verkligen försökt att gå vidare, försökt att bli kär igen.. Men det går inte! Jag har försökt gå vidare med mej själv, utan att bli kär, det går inte heller, visst det fungerar en stund och man tror att allt börjar lösa sej och man börjar nästan må bra men så kommer nån smågrej som påminner om dej, eller om oss, också är det kört igen. Det räcker med en doft. Eller ett enda ord sagt på samma sätt som du sa det.Jag vaknar mitt i nätterna och undrar varför du aldrig kommer och lägger dej, varför du inte håller om mej, men så öppnar jag ögonen för att leta efter dej och slås av sanningen att du inte bor här, att detta inte är ditt hem utan mitt, bara mitt, ensam...För ett tag sen vaknade jag av att jag hörde din röst. Jag bokstavligen flög upp ur sängen, men du fanns ingenstans så jag drömde väl igen..Förra helgen bestämde jag mej för att du var död för mej.. Det fungerade nästan, tills jag såg dej... Jag kunde inte sluta stirra, det kändes som om någon slet ut mitt hjärta och vred om mina lungor som man vrider ur en blöt handduk, jag trodde att jag skulle dö av andnöd. Höll på att svimma av smärtan. Kan verkligen inte förstå varför jag måste känna så för dej eller varför det måste göra så förbannat jävla ont! Har aldrig någonsin kännt såhär, denna smärtan är outhärdlig! Måste få ett slut för jag orkar snart inte mer...

Jag förstår inte hur det kan kännas såhär efter så lång tid. Känner mej naken utan dej.. Allt känns meningslöst när du inte finns där för att dela det med mej..
Det har snart gått ett helt år sen det som var oss dog, men det vägrar att försvinna.. Det är som att jag blir hemsökt av det som en gång var oss. Som när en människa dör men inte lämnar för att den inte är färdig med något. Det låter idiotiskt, men så känns det.
Jag har verkligen försökt att gå vidare, försökt att bli kär igen.. Men det går inte! Jag har försökt gå vidare med mej själv, utan att bli kär, det går inte heller, visst det fungerar en stund och man tror att allt börjar lösa sej och man börjar nästan må bra men så kommer nån smågrej som påminner om dej, eller om oss, också är det kört igen. Det räcker med en doft. Eller ett enda ord sagt på samma sätt som du sa det.
Jag vaknar mitt i nätterna och undrar varför du aldrig kommer och lägger dej, varför du inte håller om mej, men så öppnar jag ögonen för att leta efter dej och slås av sanningen att du inte bor här, att detta inte är ditt hem utan mitt, bara mitt, ensam...
För ett tag sen vaknade jag av att jag hörde din röst. Jag bokstavligen flög upp ur sängen, men du fanns ingenstans så jag drömde väl igen..
Förra helgen bestämde jag mej för att du var död för mej.. Det fungerade nästan, tills jag såg dej... Jag kunde inte sluta stirra, det kändes som om någon slet ut mitt hjärta och vred om mina lungor som man vrider ur en blöt handduk, jag trodde att jag skulle dö av andnöd. Höll på att svimma av smärtan. Kan verkligen inte förstå varför jag måste känna så för dej eller varför det måste göra så förbannat jävla ont! Har aldrig någonsin kännt såhär, denna smärtan är outhärdlig! Måste få ett slut för jag orkar snart inte mer...